Nätgiraff och massajgiraff: så skiljer du dem åt

11 november 2026 · 5 min läsning

En nätgiraff med stora rödbruna fläckar och skarpa vita linjer äter blad från ett taggigt träd mot en blå himmel.

Foto: Mikael Sjöberg

Två av Kenyas giraffer ser tydligt olika ut. Nätgiraffen (reticulated giraffe) lever i norr och på Laikipiaplatån. Massajgiraffen (Masai giraffe) lever i söder, bland annat i Amboseli och Masai Mara. Länge räknades båda som underarter till en och samma art. Sedan augusti 2025 erkänner IUCN dem som två egna arter.

Kenya har tre av världens fyra giraffarter. Den tredje är den nordliga giraffen. Här går vi igenom hur du skiljer nätgiraff från massajgiraff och var du ser dem.

Mönstret skiljer dem åt

Nätgiraffen har stora rödbruna fläckar som skiljs åt av smala och skarpa vita linjer. Giraffe Conservation Foundation (GCF) liknar mönstret vid spruckna kakelplattor. Linjerna går hela vägen ner på benen och syns ofta tydligt i ansiktet. Namnet kommer från nätet av vita linjer.

Massajgiraffen ser rörigare ut. Fläckarna har taggiga kanter och är formade ungefär som vinlöv. Pälsen är mörkare. De mörkbruna fläckarna omges av en gräddbrun ton som fortsätter ner på underbenen.

Inga två giraffer har samma mönster. Teckningen sitter kvar hela livet, ungefär som ett fingeravtryck. Därför kan forskare känna igen enskilda giraffer på foton. GCF och dess partner följer över 33 000 giraffer på det sättet. Under varje fläck finns dessutom ett nät av blodkärl som hjälper giraffen att göra sig av med värme.

Fyra massajgiraffer står tätt ihop bland gröna buskar på röd jord. Fläckarna har taggiga kanter. — Massajgiraffer i Amboseli har fläckar med taggiga kanter. Foto: Mikael Sjöberg

Så känner du igen dem:

Nätgiraff: stora rödbruna fläckar med skarpa kanter. Smala vita linjer. Mönstret fortsätter ända ner på benen.
Massajgiraff: taggiga fläckar som liknar vinlöv. Mörkare päls med gräddbrun botten.
Utbredning: nätgiraffen i norra Kenya och på Laikipiaplatån. Massajgiraffen i södra Kenya och i Tanzania.

Var de lever i Kenya

Nätgiraffen finns främst i norra och nordöstra Kenya. Mindre bestånd kan också finnas i södra Somalia och Etiopien. Enligt GCF lever över 95 procent av alla nätgiraffer utanför statliga skyddsområden.

Enligt en genetisk studie från 2023 har Laikipiaplatån omkring 28 procent av världens nätgiraffer. Ol Pejeta ligger i Laikipia. Där har forskare bland annat studerat nätgiraffernas sociala liv. Boskapen där betar på samma mark som de vilda djuren.

En giraff går över en vid grässlätt under molnig himmel. I förgrunden syns suddiga horn och ryggar av brun boskap. — En giraff bakom en hjord boskap på Ol Pejeta. Foto: Mikael Sjöberg

Massajgiraffen lever i centrala och södra Kenya och i hela Tanzania. De två länderna är artens starkaste fäste. I Kenya finns den bland annat i Amboseli, Masai Mara och Tsavo. Massajgiraffer rör sig också regelbundet över gränsen mellan Kenya och Tanzania. African Conservation Centre har följt massajgiraffer i södra Kenya med satellitsändare. Sändarna drivs med solceller och sitter på giraffernas horn. Syftet är att kartlägga hur djuren rör sig mellan årstiderna och var vandringsstråken går.

När mönstret inte räcker

Enligt GCF har den nordliga giraffen blekare och mer kantiga fläckar. Den har också vita underben. På Laikipiaplatån har forskare tidigare noterat giraffer med ett mönster som ligger mellan två arter. En genomstudie i tidskriften BMC Biology från 2023 förklarar en del av det. Forskarna hittade inslag av nordlig giraff i arvsmassan hos 13 nätgiraffer från Laikipia. Inblandningen var troligen gammal. Ett pågående genflöde mellan arterna gick inte att belägga. De tre giraffarterna i Kenya har ändå behållit sin genetiska särart. Det stöder indelningen i fyra arter.

Forskarna drar också slutsatsen att pälsmönstret är ett opålitligt sätt att artbestämma giraffer. Ser du en blekare giraff på Ol Pejeta går det alltså inte att säga något säkert om dess ursprung med blotta ögat.

Två giraffer står på en grässlätt med zebror mellan sig och blå berg i bakgrunden. Den ena har ljusa underben och den andra ett blekt mönster. — Två giraffer på Ol Pejeta med tydligt olika teckning. Foto: Mikael Sjöberg

Fyra arter sedan 2025

Sedan 1758 hade alla giraffer räknats som en enda art. IUCN delade den i nio underarter. År 2016 publicerade GCF och Senckenberg-institutet i Frankfurt genetiska data som pekade på fyra arter. De genetiska skillnaderna liknades vid dem mellan brunbjörn och isbjörn.

Den 21 augusti 2025 erkände IUCN:s specialistgrupp för giraff och okapi fyra arter: nordlig giraff (Giraffa camelopardalis), nätgiraff (Giraffa reticulata), massajgiraff (Giraffa tippelskirchi) och sydlig giraff (Giraffa giraffa). Gruppen vägde samman arvsmassa, skillnader i skallens form och naturliga barriärer som floder och sprickdalar.

Massajgiraffen delas i två underarter. Den ena är massajgiraffen i Kenya och Tanzania. Den andra är Luangwagiraffen i Zambia. Nätgiraffen delas inte i några underarter.

Så många giraffer finns det

Enligt Giraffe Conservation Foundations rapport State of Giraffe 2025 finns omkring 140 000 giraffer i Afrika. Nätgiraffen räknades till omkring 20 900 djur och blir fler. Massajgiraffen räknades till omkring 43 900 djur, och antalet i Kenya är stabilt.

Kort om giraffens kropp

Giraffen är världens högsta landdjur och blir ofta över fem meter hög. Halsen har sju kotor, lika många som hos människan. Varje kota kan vara omkring 25 centimeter lång. Hjärtat väger omkring 11 kilo. Ett så stort hjärta behövs för att pumpa upp blodet två meter till hjärnan.

Giraffen äter nästan inget gräs. Födan är blad och skott från träd och buskar. Tungan är 45 till 50 centimeter lång och mörk längst fram. Med den plockar giraffen blad mellan taggarna. På Ol Pejeta växer akaciaarten Acacia drepanolobium. I dess galler bor myror som angriper djur som äter av trädet, bland dem giraffer.

Hornen är inga riktiga horn. De kallas ossikoner och består av förhårdnat brosk som är täckt av hud med päls. Hanarna använder halsen i strid. De svingar huvudet mot rivalens kropp för att avgöra vem som bestämmer. På engelska heter det necking.

Giraffhonan föder stående. Kalven faller därför omkring två meter till marken. Inom en timme står den på egna ben. Redan första dagen är den ungefär 1,8 meter hög. Giraffer får det mesta av sitt vatten från bladen och kan gå flera dagar utan att dricka.