Antiloperna på savannen: så känner du igen dem

4 november 2026 · 7 min läsning

En flock hornlösa impalor står och betar i kanten av en vidsträckt grön slätt i Masai Mara. Till höger står ett ensamt träd med glest grenverk.

Foto: Mikael Sjöberg

På Kenyas savanner lever många arter av antiloper sida vid sida. Flera av dem har samma bruna färg och ungefär samma storlek. På avstånd är de lätta att blanda ihop.

Den här guiden går igenom sju arter som lever i Kenya: impala, grantgasell, thomsongasell, kongoni, topi, eland och vattenbock. Titta först på hornen. Hos några arter har bara hanarna horn. Hos andra har båda könen det. Titta sedan på teckningen på bakdelen, sidorna och benen. Den skiljer flera av arterna åt.

Impala

Impalan (Aepyceros melampus) är rödbrun på ryggen och ljusare längs sidorna. Hakan, buken och insidan av öronen är vita. Ett smalt svart streck går längs ryggens nedre del till svansen. På baksidan av varje lår sitter ett lodrätt svart streck. Strax ovanför hälen på bakbenen har impalan svarta hårtofsar som täcker en doftkörtel. Bara hanarna har horn. De är lyrformade och 40 till 90 centimeter långa. En vuxen impala väger 40 till 60 kilo.

Impalan håller till där gräsmark möter glesare skog, oftast nära vatten. Den betar unga grässkott under regnperioden och äter örter och buskar resten av året. Honornas flockar har i regel 15 till 100 djur. När det finns gott om föda försvarar hanarna revir och vallar honorna inom dem. Unga hanar går i egna ungkarlsflockar.

Blir flocken skrämd hoppar djuren åt alla håll. Det håller ihop flocken och förvirrar rovdjuret. Fler fakta finns i 8 majestätiska impala-fakta.

Grantgasell och thomsongasell

Grantgasellen (Nanger granti) och thomsongasellen (Eudorcas thomsonii) liknar varandra. Grantgasellen är betydligt större och väger 45 till 65 kilo. Thomsongasellen väger 15 till 35 kilo.

Grantgasellen har en bred vit fläck på bakdelen som går upp ovanför svansen. Ett svart streck löper längs låret. Vissa former har också ett svart band längs sidan. Hos andra är bandet svagt eller saknas. Hanens horn är ringade, kraftiga vid basen och 50 till 80 centimeter långa. Honans horn är tunnare och 30 till 40 centimeter.

Thomsongasellen har ett brett svart band längs sidan. Bandet skiljer den rödbruna ryggen från den vita buken. Den vita fläcken på bakdelen slutar vid den svarta svansen. Hanens horn böjer bakåt med spetsarna framåt. Honorna har mindre horn eller inga alls.

En grantgasellhane med långa ringade horn står i grönt gräs och tittar mot kameran. Den vita bakdelen syns tydligt. En annan gasell skymtar i förgrunden. — Hos grantgasellen går den vita fläcken på bakdelen upp ovanför svansen. Foto: Mikael Sjöberg

Arterna lever på olika sätt. Grantgasellen äter mest blad och stjälkar. Den är inte beroende av att dricka eftersom den får vätska ur födan. Därför klarar den sig i halvöken. Thomsongasellen betar främst kort gräs på öppna slätter. Den tål torka och stannar kvar på torra slätter långt efter att de flesta andra hovdjur har dragit vidare. Grupperna har 5 till 60 djur. De delar sig ofta och slås ihop igen. När en thomsongasell blir skrämd hoppar den högt med stela ben och lyft huvud. Hos båda arterna håller hanarna revir.

En stor del av grantgasellerna lever i Masai Mara, Amboseli och andra skyddade områden. De största bestånden av thomsongasell i Kenya finns i och runt Masai Mara och i Laikipia och Kajiado. Mer om thomsongasellen finns i 8 gracila fakta om thomsongaseller.

Impala eller gasell?

Thomsongaseller kan gå i blandade flockar med impalor och grantgaseller. Det här skiljer arterna åt:

Horn: hos impalan har bara hanen horn. Grantgasellens honor har också horn, och thomsongasellens honor kan ha små horn.
Sidan: thomsongasellen har ett tydligt svart band längs sidan. Impalan har inget svart sidoband. Den är rödbrun på ryggen och ljusare på sidorna.
Bakdelen: impalan har ett svart streck längs svansen och ett på baksidan av varje lår. Grantgasellens vita fläck går upp ovanför svansen. Thomsongasellens vita fläck slutar vid svansen.
Bakbenen: bara impalan har svarta hårtofsar strax ovanför hälen.

Kongoni och topi

Kongoni och topi är släkt och har liknande kroppsform. Båda har ett långt ansikte och en rygg som sluttar bakåt från manken.

Kongoni (Alcelaphus buselaphus cokii, på engelska Coke's hartebeest) är en underart av koantilop. Den lever i södra Kenya och norra Tanzania. Kongonin är ljust gulbrun med långa ben och ett smalt ansikte. Båda könen har horn som växer ur en gemensam upphöjd bas ovanpå huvudet. Kongonin håller sig helst i kanten av öppna slätter, nära skogsmark. Den äter nästan bara gräs och klarar sig på bete av låg kvalitet.

Honorna har ofta sällskap av upp till fyra generationer av sina ungar. Vuxna hanar försvarar revir. En flock som flyr springer på rad efter varandra. Koantilopen kan komma upp i 70 kilometer i timmen.

Kongoni finns bland annat i Tsavo och Masai Mara. På Ol Pejeta i Laikipia lever en annan form av koantilop, som på engelska kallas Jackson's hartebeest.

Tre koantiloper står i högt gräs med blå bergskedjor i bakgrunden. De vuxna har hornen på en upphöjd bas ovanpå huvudet och en unge står till höger. — Koantiloper på Ol Pejeta. Hornen växer ur en gemensam bas ovanpå huvudet. Foto: Mikael Sjöberg

Topin (Damaliscus lunatus jimela) kallas på svenska även lyrantilop. Pälsen är glansig och rödbrun till purpurröd. Den har mörka fält i ansiktet, på överarmarna och på höfter och lår. Underbenen är gulbruna och ser ut som strumpor. Båda könen har kraftiga, ringade horn på 30 till 40 centimeter. Jämfört med kongonin har topin kortare huvud och lägre manke.

Topin betar bara gräs och trivs bäst på översvämningsslätter och gräsmarker. Under torrperioden kan den klara sig i månader utan att dricka, så länge den hittar gräs som växer. Den lever i flockar på 15 till 20 djur, ibland i hundratal. Hanarna ställer sig på upphöjda platser för att visa var reviret går. Honorna använder samma platser för att varna de andra för fara. Den östafrikanska topin lever till största delen i Serengeti, Masai Mara och andra skyddade områden.

En topi står på kort grönt gräs och tittar mot kameran. Pälsen är rödbrun med mörka fält på lår och överarmar, underbenen är ljust gulbruna och ansiktet är mörkt. — Topin känns igen på de mörka fälten på låren och de ljusa underbenen. Foto: Mikael Sjöberg

Eland och vattenbock

Elanden (Taurotragus oryx) kallas också elandantilop. Den är en av världens största antiloper. Hanarna väger 400 till 1 000 kilo och honorna 300 till 600 kilo. Pälsen är gulbrun med ljusa lodräta ränder på kroppens övre del. Under halsen hänger en hudflik. Båda könen har tätt spiralvridna horn. Trots storleken kan elanden hoppa över ett staket på 1,5 meter från stillastående.

Elanden äter mer blad än gräs och drar ner kvistar med hornen. Den finns i gräsmarker, bergstrakter och akaciasavann. Flockarna har upp till 25 djur, men under regnperioden kan honor och kalvar samlas i större grupper. Äldre hanar går ofta ensamma. Kalvarna går i barnkammargrupper där vuxna honor vaktar alla ungar. Läs mer i 8 massiva fakta om eland.

En eland med spiralvridna horn och ljusa tvärränder på sidan står i högt gult gräs framför gröna buskar och träd. — Elanden har ljusa ränder på sidan och en hudflik under halsen. Foto: Mikael Sjöberg

Vattenbocken (Kobus ellipsiprymnus) kallas också ellipsvattenbock. Den är kraftigt byggd och väger 160 till 300 kilo. Den raggiga gråbruna pälsen avger ett oljigt sekret som luktar illa och tros göra den vattentät. Vattenbocken har stora rundade öron och vita fält ovanför ögonen, runt mulen och på strupen. Bara hanarna har horn. De är tydligt ringade, böjer sig bakåt och uppåt och kan bli 100 centimeter långa.

I Östafrika finns två former. Hos den ena går en vit ring runt bakdelen. Den andra heter defassavattenbock och har i stället breda vita fält på bakdelens sidor. Båda håller sig nära vatten, i gräsmarker och skog längs floder. Honorna ses oftast ensamma eller i par, ibland i små grupper på 5 till 10 djur. Unga hanar bildar ungkarlsgrupper och vuxna hanar håller revir.

Två hornlösa vattenbockar med raggig gråbrun päls, vit mule och stora rundade öron står i gräset framför en grön buske. — Vattenbockar håller sig nära vatten. Bara hanarna har horn. Foto: Mikael Sjöberg

Ungarna gömmer sig eller följer flocken

Antiloperna i guiden skyddar sina nyfödda på två sätt. En del ungar ligger gömda de första veckorna. Andra följer flocken nästan direkt.

Thomsongasellens kid kan stå och gå strax efter födseln. De första dagarna ligger det ändå stilla och gömt i högt gräs. Sedan följer det med mamman i flocken.

Koantilopens honor går undan till buskmark för att föda. Kalven ligger gömd där i några veckor och mamman kommer bara tillbaka för att ge di. Vattenbockens kalv föds i ett snår. Den står på benen efter ungefär en halvtimme och ligger sedan gömd i två till fyra veckor.

Impalans honor går också undan för att föda. Efter en eller två dagar går mamma och kalv tillbaka till flocken. Där går ungarna i grupper som leker, putsar varandra och rör sig tillsammans. Topins kalvar kan växa upp på båda sätten. I en stor flock döljer sig kalven bland de vuxna. I en liten flock kan mamman gå undan med kalven om det finns gott om skydd.

Flera av arterna i guiden lever i och runt Masai Mara. I Mara-området finns 24 conservancies som bygger på samarbete mellan markägare och turismföretag.